Vad är egentligen sant? Är det överhuvudtaget en relevant fråga att ställa? Naturligtvis är det en passande fråga i många sammanhang. Som när det gäller händelser i världen. Visst vill vi veta om tsunamin eller jordbävningen verkligen ägde rum. Visst vill vi att de nyheter vi får ska vara tillförlitliga. Inte för att vi egentligen vill höra talas om krig, svält och annat elände. Men vi vill veta vad som faktiskt sker, kanske för att åtminstone ha någon uppfattning om oss själva och vår omvärld.

    När det gäller konst, litteratur, teater och musik blir en fråga om sanningshalten i verket ofta märklig. Där har ju fantasin fritt spelrum. Där har vi rätt att skapa våra egna storverk och sedan njuta av det fantastiska i våra skapelser. Precis som bebisens förundran över sitt eget bajs: - Kommer det här verkligen från mig? Så uttryckte Susanne Osten det mycket talande i programmet Stockholm Literature ur Samtiden. Fantasin ger oss rätt att hitta på saker som inte är sanna. Men kanske ska det ske i rätt sammanhang?

//Jamilia

Att stå upp och visa vem man är, är inte det bra?

Att ha självförtroende och visa att man tror på sig själv, visst är det bra?

När man är tonåring/ungdom kan det lätt hända att man tappar bort sig själv och försöker vara någon man inte är för att kunna passa in. 

Men det är alltid bäst att vara sig själv, för det går man längst på. Man vinner egentligen ingenting på att inte vara sig själv. 

Oftast får man äta upp att man inte har varit sig själv, för vara tuff och elak är inget bra. Speciellt inte om man inte vill vara en sån person.

Att testa gränser hör till tonåren, men det är viktigt att komma ihåg att man inte ska göra något som man inte vill, bara för att någon annan vill det.

Så kom ihåg, var alltid dig själv! Det vinner du mest på, och då är man iallafall ärlig mot sig själv och andra.

Kom ihåg, du är värdefull!!! :)