Kapitel 5 – Hot och bekräftelse för föräldrar

Idag var det onsdag, jag var på väg till skolan. Började lite senare idag än vanligt. När jag nästan var framme vid skolan såg jag ett par killar som vinkade åt mig, jag kunde se direkt att det var de som trakasserade mig första dagen, så jag vände bort huvudet och försökte gå åt ett annat håll.

-          Jacob, vänta!

-          Låt mig vara ifred!

-          Jag sa vänta! Du borde vänta, om du inte vill råka illa ut.

Jag vände mig om och då hade hela gänget kommit fram till mig. De tittade på mig och jag såg att en av killarna rökte. Den längsta och mest kaxigaste killen la sin hand på min axel.

-          Jag har hört att du är bög, stämmer det?

-          Vad spelar det för roll om jag är det? Frågandes tittade jag på honom

-          Jag har hört att det är spöstraff på sånt, i Ryssland kan man bli dödad om man är bög! Tur för dig att vi inte har den regeln i Sverige, men det undgår ju inte mig ifrån att varna dig eller hur? Så, du har två alternativ! Antingen slutar du upp med att vara bög och smutsa ner den här skolan eller så ger vi dig en omgång och visar varför det är skamligt att vara bög, och sen finns det faktiskt ett tredje alternativ. Om du inte genast slutar upp med att förpesta Sverige med dina bögerier och smutsa ner skolan så kommer jag varna Kevin från Bromma om hur du är och då kommer din så kallade hockey karriär vara slut för alltid. Så, hur vill du ha det?

-          Ge fan i mig, ni har ingen rätt att säga att jag inte får vara bög!

-          Du gjorde just ditt beslut, skrattade killen hotfullt!

Jag såg hur han knuffade till en av killarna, killen gav honom sin cigarrett. Den elaka killen lyfte upp ciggen och tog ett bloss, sen tog han ner ciggen till mina skor och fimpade den på skorna. Efteråt tände han ciggen igen och höll den framför ögonen på mig. Han tittade på mig, sen böjde han sig framåt och sa:

-          Jag skulle kunna fimpa denna på din tröja eller i ansiktet på dig. Men jag är snäll idag, jag låter ciggen ligga på dina skor tills den släcks. Sen hur dina skor ser ut efter det, det är en annan sak.

Sen la han sin cigg på mina skor och tog med sig sitt gäng och gick ifrån mig. Jag sparkade bort ciggen från mina skor och gick vidare mot skolan. Jag kände hur tårar brände vid ögonen som ville fram. Jag torkade bort dem och gick in på min lektion.  

Idag var dagen jag skulle försöka föra fram budskapet till mamma och pappa, att deras son inte var som alla andra killar. Han stod ut lite, han vågade vara annorlunda. Jag visste inte om de hade anat något än, jag har ju inte haft någon tjej men det brukar inte behöva vara någon brådska med att skaffa det har jag fått lära mig. Men kan de i sin vildaste fantasi tro att jag skulle vara homosexuell? Jag har ställt mig frågan flera gånger, samtidigt som jag vet att de respekterar alla.

De har såna jobb på sätt och vis, man måste acceptera alla tycker jag i alla fall. Men även om de accepterar alla, kommer de bli förvånade eller ledsna över att jag är homosexuell? Frågorna är många, meterna hem till huset blir färre. Jag måste säga något, så de kan ge mig tips på hur jag ska få Edvin att se mig mer, eller är det så att Edvin gillar mig på det sättet som jag gillar honom? Eller är han bara schysst mot mig? Fast han har ju kysst mig och han skriver puss på sms. Åh, jag dödar min hjärna med alla dessa frågor.

I köket sitter mamma och pappa, mamma sitter vid sin dator och bloggar. Pappa sitter med sin läsplatta och läser någon intressant text. Jag kollar på dem när jag sätter mig på en av stolarna.

-          Kan jag få er uppmärksamhet?

-          Jacob, vad har du på hjärtat? Mamma tittade på mig

-          Jo det är såhär att. Hm, hur ska jag förklara. Eller jag säger det rakt ut! Jag är homosexuell!

 De tittade på mig, jag höll på att dö av nervositet. Vad skulle de säga? Men säg något då, kom igen!

-          Vi accepterar dig, älskade Jacob! Det är inget fel med att vara homosexuell, jag har flera bekanta både tjejer och killar som är homosexuella. Ibland dras man till det andra könet, det är fullt normalt. Även att jag vet att en del inte accepterar det, men vi accepterar dig älskade son!

-          Tack mamma!

-          Det är som mamma säger, Jacob! Min närmsta jobbarkompis är homosexuell, men jag har inte sagt något om det för att han vill hålla det hemligt, vet att man kan få mycket skit för att man är det. Fast det är ju fel, alla är lika mycket värda. Jag respekterar ditt beslut och jag kommer inte tycka illa om dig för att du är det, det hoppas jag du vet!

När pappas ord lämnade hans mun tårades mina ögon, jag visste ju att de menade väl. De accepterade mitt beslut. De accepterar mig för den jag är, men det var även en skön bekräftelse på att hur jag än väljer att leva mitt liv så kommer de stötta mig.

-          Men du grabben, har du någon kille då? Pappa tittade på mig

-          Jag vet inte riktigt, jag gillar en kille. Men har inte fått det bekräftat än om det är kompiskärlek eller kärlek-kärlek

-          Någon från hockey laget?

-          Nej, från skolan, svarade jag.

Jag orkade inte svara på mer frågor, så jag kramade om mamma och pappa. Sen gick jag ner på mitt rum igen. Jag visste att pappa snart skulle fråga om de trackar mig i skolan, jag vill inte ljuga för honom samtidigt som jag helst inte vill berätta om all mobbning och trakasserier. Det är en känslig punkt att stöta på, självklart vill jag inte att de mobbar mig. Men jag är snart 18 och borde ta tag i det här själv, eller så kan jag och Edvin försöka.

Det Jacob inte visste var att det elaka gänget redan hade pratat med Edvin och hotat honom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kaptitel 13 – Studenten och oväntad bekräftelse   Idag är dagen då jag tar studenten, mitt hjärta bultar ovanligt snabbt. Jag står i mina egna tankar. Runt omkring mig står mina kompisar, redo att springa ut till musiken och slänga upp våra...

Kapitel 12 – Guld eller Silver?   Ut på planen för att värma upp, har redan tränat mig svettig i en timme. Idag gäller det, sista matchen för säsongen, idag är det vinna guld eller silver som gäller. Men oavsett vilket pris vi får så kommer...

Kapitel 11 - Funderingar   Hur kunde mitt liv bli såhär? Knappt en vecka innan studenten står jag nu helt förvirrad, match om en dag, den avgörande matchen. Kärleken helt åt helvete, hur kunde jag säga och göra så mot Edvin? Men och andra sidan v...

Kapitel 10 – Ett förlåt, räcker det?   Knappt en vecka kvar till studenten, vår studentvecka har börjat nu. Men eftersom jag är hockeyspelare och ska spela om guldet om två dagar så dricker jag ingen sprit denna vecka. Jag har aldrig varit ...

Kapitel 9 – Martin styr upp   Martin är på väg hem till Edvin som bor på Lidingö, Martin är Jacobs kompis från Bromma laget. Martin har pratat i telefon med Jacob några gånger och har fått höra hur Edvin har bett sig mot honom, vilket har f...