Kapitel 9 – Martin styr upp

Martin är på väg hem till Edvin som bor på Lidingö, Martin är Jacobs kompis från Bromma laget. Martin har pratat i telefon med Jacob några gånger och har fått höra hur Edvin har bett sig mot honom, vilket har fått Martin att bli upprörd och nu vill han se om han kan banka lite vett i Edvin, eftersom det bara är två veckor kvar tills Jacob och Edvin tar studenten. Martin ringer på dörren, dörren öppnas och där står Edvin!

-          Hej, jag heter Martin! Är det du som är Edvin?

-          Ja, hur så? Vem är du? Edvin tittar frågande på Martin

-          Kan du följa med mig ut en stund, är du snäll?

-          Okej, svarar Edvin

Martin tar med sig Edvin till Kottlasjön och sätter sig ner på en bänk, Martin tänder en cigarett och vänder sig till Edvin.

-          Så du är Edvin, Jacob har pratat om dig. Han har berättat för mig hur kär han blev i dig men att du sen avvisade honom med att säga riktigt taskiga saker till honom, stämmer det?

-          Ja, det stämmer! Svarar Edvin

-          Varför gjorde du det?

-          Vad tycker du att jag skulle göra då? Jag blev hotad och jag vill inte bli misshandlad för att jag är bög och då var jag tvungen att göra något så Jacob skulle förstå

-          Jag ska berätta en sak för dig, Edvin! Jag är själv bisexuell, jag var tillsammans med en kille först. Dock höll det inte, så vi gjorde slut. Ett år senare blev jag tillsammans med en tjej, folk klankar på mig än idag för de tror att jag är homosexuell. De tycker det är fel att jag är tillsammans med en tjej, visst det är inte en dans på rosor att vara bisexuell, men det är viktigt att stå upp för den man är och visa att man vågar gå mot strömmen.

-          Men jag har blivit hotad om att bli misshandlad om jag är tillsammans med Jacob!

-          Fast Edvin! Du kan gå till polisen och berätta att du har blivit hotad, för det är inte rätt mot dig. Men om du gör som de som hotade dig säger och inte står upp för den du är, så visar du bara att du är en skitstövel som inte vill bevisa för världen och framför allt för Jacob att du kan stå för att du är homosexuell. Du är inte killen som spottar på andra, som fimpar cigaretter på andra människor, som försöker spela tuff och cool. Utan du är killen som kämpar med sin homosexualitet, som visar att det är rätt att vara det, som hjälpte Jacob första dagen i skolan, som inte bryr sig om alla idioter som försöker förstöra för dig. Jag förstår att det inte är lätt när man har blivit hotad, men jag kan gå till polisen med dig och berätta att du har blivit hotad så fixar polisen det sen. Du måste lyssna på ditt hjärta, inte på vad andra säger! För om du inte gör något snart så kommer Jacob ge upp och försöka hitta någon annan, för Jacob han kommer inte vänta hur länge som helst och det vet du!

-          Lovar du att hjälpa mig att anmäla hoten mot mig? Edvin tittar frågande på Martin

-          Ja det lovar jag dig, vi kan gå dit nu! Men en sak Edvin! Om två veckor knappt så tar ni studenten, försök att fixa det här med Jacob innan det. Annars kommer du ångra i hela ditt liv att du inte försökte fixa så ni blev sams, för jag vet att innerst inne så älskar du Jacob och du vill vara med honom, eller hur?

-          Ja, du har rätt! Men en fråga?

-          Fråga vad du vill, svarar Martin

-          Varför röker du?

-          För att mitt förstånd är borta för länge sen

Kapitel 8 – Vinna eller försvinna

Med ansiktet mot fönstret sitter jag i bussen och tittar ut, ser skogar, bilar och människor. Vi är på väg till Uppsala, för att spela vår match. Efter veckans kaos med Edvin är jag inte jätte sugen på att spela, men Gustav övertalade mig att det skulle bli kul. Vi ligger just nu tvåa i serien, så om vi vinner denna match så får vi köra mot serieledaren Täby ishockeyklubb. Vi låg trea nu när har slutspelet börjat. Det går ut på att de första fyra lagen som ligger bäst till i serien får spela olika matcher, men eftersom vi tävlar för att komma upp i en högre serie så kör man bara en match emot varandra. Så idag är det vinna eller försvinna, vinner vi får vi köra om guldet och silvret mot Täby. Täby körde emot Haninge i förrgår och slog ut dem, så om Uppsala förlorar mot oss så får de köra bronsmatchen och vi får köra guldmatchen om vi vinner denna match.

Vinner vi guld eller silver så kommer vi flyttas upp i en högre serie tills nästa säsong. Då är det ännu mer på allvar och ännu högre krav och regler och insatser på oss. Men det ska bara bli kul, då utvecklas man mer! Så innerst inne så vill jag självklart spela dagens match så vi kan få fajtas om guldet sen mot Täby.

På bortaplan idag då, men det kommer nog gå bra ändå. Vi får åka in på isen efter att Uppsala har kört sin uppgång med alla tal och namn utropade i högtalarna. Innan vi gick in på isen fick vi ett peppande snack från vår tränare, han målade på sin tavla om hur vi skulle öppna upp matchen och hur vi skulle spela på bästa sätt. Han målade massor med pilar om att backarna skulle hålla sig väl vid målvakten men ändå åka upp mot planen och att forwardarna skulle tänka på hur och var de passade pucken till centern, allt skulle rulla på tyckte vår tränare och om det rullar på, på rätt sätt så har vi en stor chans att spela ut Uppsala och få dem ur balans på planen. För när Uppsala väl börjar spela dåligt så brukar det hålla i sig rätt länge, så detta sätt vill vi spela så vi får dem ur balans tidigt i matchen.

Jag får åka in på isen direkt, matchen börjar. Vi vinner tekningen och börjar spela bra, får till två riktigt bra anfall tidigt i matchen, dock kommer inte pucken in i mål men chanserna finns i alla fall. Jag får fortsätta vara kvar på planen, en lagkamrat passar pucken till mig, jag åker snabbt upp för att skjuta ett skott, när jag är på väg att skjuta känner jag hur en klubba sätts in i midjan på mig, jag faller omkull och domaren blåser av. Spelaren från Uppsala åker ut två minuter för hakning, jag får fortfarande vara kvar på isen. Känner mig lite trött men nu har vi powerplay och jag vill gärna spela vårt första överläge. Vi tekar nere i Uppsalas zon igen, jag får pucken snabbt, passar iväg till Gustav som passar till en annan spelare i vårt lag som passar vidare till mig, jag ser pucken och jag skjuter iväg ett hårt slagskott som flyger förbi målvakten och in i mål.

-          Jaaaa, Bra Jacob!

-          Där satt den, ropar jag och spottar ut tandskyddet

Nu leder vi med 1-0, det var ett snyggt powerplay mål och jag är stolt. Första målet för denna match och det målet gör jag. Det känns riktigt bra! Jag får sätta mig och vila på bänken lite, matchen fortsätter att rulla på. Vi får fler chanser och en av de chanserna resulterar i att vi gör ännu ett mål. Uppsala börjar spela sämre och sämre och det är ändå bara första perioden. Dags för pausvila, dags att gå till omklädningsrummet. När jag är på väg ut så fångar filmteamet mig och vill ställa några frågor.

-          Då har vi Jacob här från Lidingö, hur tycker du att första perioden gick?

-          Tycker vi jobbar på bra, åker mycket skridskor vilket är väldigt viktigt i en sån här match, vi får till bra chanser och har fått in två mål redan

-          Du gjorde det första målet, hur känns det?

-          Jo, det känns riktigt bra! Tycker vi spelade väldigt bra de första minuterna och sen kom utvisningen för Uppsala och då satsade vi allt och fick in första målet

-          Tack, så mycket Jacob!

När vi är på väg in till andra perioden känner jag hur det rycker till i knät och jag börjar få väldigt ont, så jag får sitta på bänken när andra perioden börjar. Matchen fortsätter och perioden börjar, mitt lag spelar på bra. Medans jag sitter på bänken och har fått ta av mig en del skydd så en av ledarna kan kolla vad det är som gör så ont, jag känner hur smärta pulserar i mitt knä och ut i benet. Tillslut kommer det två läkare och tittar på mitt knä och beslutar att jag inte får spela mer av matchen, jag får gå ut till omklädningsrummet och ta av mig alla skydd. Det visar sig att jag har någon streckning i höger knä som har gjort att jag plötsligt fick ont.

Så nu får jag inte spela mer denna match vilket är väldigt synd, men läkarna säger åt mig att vila upp mig inför den eventuellt sista matchen istället. Jag går ut till de andra igen fast denna gång sitter jag på bänken och tittar på. När jag kommer ut till de andra ser jag sifforna på tavlan och det står 4-0 till oss! Medans jag var i omklädningsrummet så har vi gjort två mål till. Perioden är slut och vi ska ut till omklädningsrummet igen, filmtemaet intervjuar Uppsala och frågar dem hur det känns att ligga under med fyra mål, jag hinner inte höra vad de säger men jag ser på laget att de känner att matchen redan är slut.

Tredje perioden drar igång snabbt, jag sitter på bänken och får se mitt lag spela ännu en gång. De börjar perioden bra och får ett bra anfall och skjuter in vårt femte mål, strax därefter åker Gustav ut för slashing på klubban och får sitta av två minuter. Vår målvakt spelar stort och lyckas rädda alla puckar. Gustav åker in på isen igen och vi har klarat underläget. Mina lagkamrater spelar på bra och får in ännu en puck, matchen slutar sen med 6-0 till oss och nu får vi spela finalen mot Täby om en vecka vilket känns riktigt bra. Gustav och de andra killarna i mitt lag slänger sig på isen av glädje och skriker att nu är vi final och vi ska vinna guldet. 

Kapitel 7 – Förvirring och kyssande

Då var mitt liv slut då, varför ska jag leva längre? Personen jag älskar har gett mig tecken på att vi inte kommer bli ett par, att vi inte kommer bli något alls faktiskt. Att han bara är en idiot som inte står upp för den han är. Jag kom ut som homosexuell inför honom, jag litade på honom, han kysste mig. Jag trodde att han var den rätta, den rätta personen som vågar vara homosexuell och inte bryr sig om vad andra säger. Jag kan leva för hockeyn, jag älskar hockey men jag älskar fan i mig Edvin mer. Edvin var mitt allt, jag hade fantiserat om att vi skulle bli ett sånt där lyckligt par som på film. Men nu var allt slut, svart och jobbigt. Jag går inte i samma klass inte på samma linje som Edvin, men det är klart jag ser honom i skolan. Det gör ont att se honom, jag har sett på honom att han inte mår bra och jag börjar undra vem det är som har hotat honom till att ta sitt beslut. Det har snart gått en månad sen han gjorde sitt beslut, mitt liv har mest rasat samman.

Jag gråter på nätterna, på dagarna går jag i skolan. På eftermiddagarna spelar jag hockey, träning efter träning. Det går bra, vi vinner många matcher och träningarna går jätte bra. På isen är jag glad, bakom mitt galler finns en kämpe som kämpar sig fram på isen och trycker upp motståndarna mot sargen men utan utvisning. Jag är jätte glad när jag får spela ishockey, men ledsen när jag kommer hem på kvällarna. Hur ska mitt liv egentligen fungera utan Edvin? Kommer det att funka alls, kommer jag kunna komma över kärleken jag känner för honom?

Det är kväll och jag är på väg hem från träningen, idag gick det bra igen och jag är peppad inför matchen mot Uppsala på lördag. Vi kommer spela borta, men det känns super bra. Jag går en annorlunda väg hem idag, har tänkt gå förbi Kottlasjön för att se om Edvin sitter där, jag vet att han brukar vara där ibland och jag vill så gärna kunna prata lite med honom även att jag vet att jag kan bli slagen för det. När jag kommer fram ser jag honom sitta där, jag visslar till för att få hans uppmärksamhet. Han tittar upp och ser mig, det skjuts inga arga blixtar från hans ögon. Det enda jag ser är tårfyllda ögon, jag går fram till honom. Nu står jag riktigt nära honom, han ställer sig upp och tittar på mig.

-          Vad gör du här? Edvin tittar på mig

-          På väg hem från träningen, svarar jag

-          Men det här är inte din väg hem, det vet jag!

-          Varför sa du ”Fuck off till mig?” Jag vet att du gillar mig, kom igen Edvin!

-          Jag var förvirrad, jag har blivit hotad

-          Av vem? Har du blivit hotad för att försöka ha ett förhållande med mig?

-          Ja, jag kan inte säga vem som har hotat mig, för då kan jag få stryk för det. Jag får inte prata med dig egentligen, de kan se allt och göra vad som helst emot mig.

-          Om det nu är så illa, varför slår du inte bara till mig och går härifrån? Jag tittade på Edvin

-          Fattar du inte det själv? Jag älskar ju dig, även om jag har sagt att jag inte gör det. Jag vill bara kyssa dig en gång till så jag får glömma det jobbiga ett tag. Snälla, Jacob! Låt mig göra det!

-          Nej! Kan du inte stå upp för den du är och säga emot de som hotar dig, eller kontakta polisen om hoten så får du inte kyssa mig!

Edvin tittade på mig, sen tog han tag i mig och kysste mig. När hans läppar nuddade mina kände jag värme och kärlek, men jag hade sagt nej och det kändes inte alls bra. Jag drog bort mina läppar från hans och sa ” Nej, Edvin” sen tog jag min väska och gick iväg. Edvin ropade mitt namn efter mig, men jag vände mig inte om.

Jag kunde inte vända mig om, om jag vänder mig om kommer han att fortsätta att kyssa mig. Långt inom mig så vill jag bli kysst av min kärlek, men ordet ”Fuck off” som han sa till mig för ett tag sen skär fortfarande i mitt hjärta och att då kyssas är ingen bra ide. Det kommer bara få mig glad en stund men sen ge mig sjukt mycket ångest.

Det är inte värt det, han får kyssa mig först när han verkligen är säker på sina känslor och inte håller på och velar. Kan inte gå med på att han ena dagen kysser och smeker mig och andra dagen skriker onda ord mot mig. Han har tydligen blivit hotad, jag vill veta av vilka. Jag vill att han ska gå till polisen så de kan ta tag i det där. För det är så att jag vill ha ett förhållande med honom, men just nu kan vi inte ha det. Jag känner mig förvirrad, ledsen och ångestfull.

Jag skulle inte ha låtit honom kyssa mig överhuvudtaget, ångesten kommer krypande och jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur kunde detta bli så komplicerat? När jag träffade honom så lät han så bra, han stod upp för den han var och brydde sig inte om trakasseringen men nu är han någon helt annan, han står inte upp för den han är utan låter skitsnack och hot komma förbi vår kärlek. Jag måste göra något och det är fort, måste få honom att ändra sig. Men hur ska jag kunna göra det?

Kapitel 6 – Avisad av Edvin

Jag hade försökt få tag på Edvin hela veckan, han hade inte svarat på mina sms eller på facebook. I skolan såg jag honom knappt, vi gick inte i samma klass men det var konstigt att jag inte såg honom alls. Jag ville få tag på honom och fråga varför han sket i mig, varför vände han mig ryggen nu för? Jag visste inte om jag hade gjort honom något eller inte. Jag skickade iväg ännu ett sms och frågade om han ville ses vid Kottlasjön nu ikväll. Jag fick snabbt ett svar om att han skulle komma dit. Så jag tog på mig skorna och började gå mot sjön. Jag såg honom direkt sitta vid en bänk, så jag gick fram och försökte krama om honom men han puttade bort mig.

-          Var har du varit hela veckan? frågade jag.

-          Skit i det, sa Edvin

-          Har jag gjort något? Jag menar, du har inte varit sån här emot mig förut!

-          Vi kan inte bli ett par, kan du fatta det någon gång? skrek Edvin!

-          Vad fan menar du? Har jag sagt att jag vill vara tillsammans med dig?

-          Du försöker ju hela tiden, men fatta nu Jacob! Jag är inte bög, jag är inte tillsammans med dig och jag kommer inte bli heller! Edvin fortsatte att skrika åt mig

-          Men, Edvin! Du är ju visst bög, vad fan snackar du om?

-          Du fattar väl själv att jag inte kan vara bög, det är skamligt, äckligt! Kan ju inte för i helvete förpesta ner Sverige med att vara bög, fattar du inget? Är du dum eller?

-          Men du kan ju inte ge upp nu, vem fan har sagt det här till dig? Jag tittade på honom med tårar i ögonen

-          Jacob, du och jag är ingenting längre

-          Du kan inte bara ge upp! Jag fattar att någon har sagt det här till dig, försöker lura dig att det är fel att vara homosexuell, men det är det inte! Vi måste bevisa för världen att det är okej, du har ju inte varit sån här förut! Du räddade ju mig första dagen i skolan!

-          Håll käften! Jag ger inte upp, jag är inte bög bara! Okej? Bra! Gå hem och tjut för dina föräldrar din nolla!

-          Ta tillbaka orden Edvin! TA TILLBAKA ORDEN! Du menar inte det du just sa, jag vet det! Jag vet vem du är och du är inte den du försöker vara just nu!

-          Jag tar inte tillbaka någonting, du lämnar mig ifred och så glömmer vi varandra okej?

-          Men! Varför ger du upp för? Du försöker vara någon du inte är! Jag litade ju på dig, du kysste ju mig!

-          Säg inte det ordet, jag varnar dig! Klipper till dig om du säger det ordet igen!

-          Gör det då, slå till mig om du vågar? Jag tittade på honom och mina tårar rann.

-          Fuck off Jacob!

Sen vände han och gick iväg. Mina tårar forsade ner för kinderna, mitt hjärta var krossat och jag förstod inte varför han gjorde så emot mig. Kändes som hela mitt liv rasade samman på två sekunder! Jag satte mig ner på marken och grät, hur kunde han göra så här emot mig? 

Kapitel 5 – Hot och bekräftelse för föräldrar

Idag var det onsdag, jag var på väg till skolan. Började lite senare idag än vanligt. När jag nästan var framme vid skolan såg jag ett par killar som vinkade åt mig, jag kunde se direkt att det var de som trakasserade mig första dagen, så jag vände bort huvudet och försökte gå åt ett annat håll.

-          Jacob, vänta!

-          Låt mig vara ifred!

-          Jag sa vänta! Du borde vänta, om du inte vill råka illa ut.

Jag vände mig om och då hade hela gänget kommit fram till mig. De tittade på mig och jag såg att en av killarna rökte. Den längsta och mest kaxigaste killen la sin hand på min axel.

-          Jag har hört att du är bög, stämmer det?

-          Vad spelar det för roll om jag är det? Frågandes tittade jag på honom

-          Jag har hört att det är spöstraff på sånt, i Ryssland kan man bli dödad om man är bög! Tur för dig att vi inte har den regeln i Sverige, men det undgår ju inte mig ifrån att varna dig eller hur? Så, du har två alternativ! Antingen slutar du upp med att vara bög och smutsa ner den här skolan eller så ger vi dig en omgång och visar varför det är skamligt att vara bög, och sen finns det faktiskt ett tredje alternativ. Om du inte genast slutar upp med att förpesta Sverige med dina bögerier och smutsa ner skolan så kommer jag varna Kevin från Bromma om hur du är och då kommer din så kallade hockey karriär vara slut för alltid. Så, hur vill du ha det?

-          Ge fan i mig, ni har ingen rätt att säga att jag inte får vara bög!

-          Du gjorde just ditt beslut, skrattade killen hotfullt!

Jag såg hur han knuffade till en av killarna, killen gav honom sin cigarrett. Den elaka killen lyfte upp ciggen och tog ett bloss, sen tog han ner ciggen till mina skor och fimpade den på skorna. Efteråt tände han ciggen igen och höll den framför ögonen på mig. Han tittade på mig, sen böjde han sig framåt och sa:

-          Jag skulle kunna fimpa denna på din tröja eller i ansiktet på dig. Men jag är snäll idag, jag låter ciggen ligga på dina skor tills den släcks. Sen hur dina skor ser ut efter det, det är en annan sak.

Sen la han sin cigg på mina skor och tog med sig sitt gäng och gick ifrån mig. Jag sparkade bort ciggen från mina skor och gick vidare mot skolan. Jag kände hur tårar brände vid ögonen som ville fram. Jag torkade bort dem och gick in på min lektion.  

Idag var dagen jag skulle försöka föra fram budskapet till mamma och pappa, att deras son inte var som alla andra killar. Han stod ut lite, han vågade vara annorlunda. Jag visste inte om de hade anat något än, jag har ju inte haft någon tjej men det brukar inte behöva vara någon brådska med att skaffa det har jag fått lära mig. Men kan de i sin vildaste fantasi tro att jag skulle vara homosexuell? Jag har ställt mig frågan flera gånger, samtidigt som jag vet att de respekterar alla.

De har såna jobb på sätt och vis, man måste acceptera alla tycker jag i alla fall. Men även om de accepterar alla, kommer de bli förvånade eller ledsna över att jag är homosexuell? Frågorna är många, meterna hem till huset blir färre. Jag måste säga något, så de kan ge mig tips på hur jag ska få Edvin att se mig mer, eller är det så att Edvin gillar mig på det sättet som jag gillar honom? Eller är han bara schysst mot mig? Fast han har ju kysst mig och han skriver puss på sms. Åh, jag dödar min hjärna med alla dessa frågor.

I köket sitter mamma och pappa, mamma sitter vid sin dator och bloggar. Pappa sitter med sin läsplatta och läser någon intressant text. Jag kollar på dem när jag sätter mig på en av stolarna.

-          Kan jag få er uppmärksamhet?

-          Jacob, vad har du på hjärtat? Mamma tittade på mig

-          Jo det är såhär att. Hm, hur ska jag förklara. Eller jag säger det rakt ut! Jag är homosexuell!

 De tittade på mig, jag höll på att dö av nervositet. Vad skulle de säga? Men säg något då, kom igen!

-          Vi accepterar dig, älskade Jacob! Det är inget fel med att vara homosexuell, jag har flera bekanta både tjejer och killar som är homosexuella. Ibland dras man till det andra könet, det är fullt normalt. Även att jag vet att en del inte accepterar det, men vi accepterar dig älskade son!

-          Tack mamma!

-          Det är som mamma säger, Jacob! Min närmsta jobbarkompis är homosexuell, men jag har inte sagt något om det för att han vill hålla det hemligt, vet att man kan få mycket skit för att man är det. Fast det är ju fel, alla är lika mycket värda. Jag respekterar ditt beslut och jag kommer inte tycka illa om dig för att du är det, det hoppas jag du vet!

När pappas ord lämnade hans mun tårades mina ögon, jag visste ju att de menade väl. De accepterade mitt beslut. De accepterar mig för den jag är, men det var även en skön bekräftelse på att hur jag än väljer att leva mitt liv så kommer de stötta mig.

-          Men du grabben, har du någon kille då? Pappa tittade på mig

-          Jag vet inte riktigt, jag gillar en kille. Men har inte fått det bekräftat än om det är kompiskärlek eller kärlek-kärlek

-          Någon från hockey laget?

-          Nej, från skolan, svarade jag.

Jag orkade inte svara på mer frågor, så jag kramade om mamma och pappa. Sen gick jag ner på mitt rum igen. Jag visste att pappa snart skulle fråga om de trackar mig i skolan, jag vill inte ljuga för honom samtidigt som jag helst inte vill berätta om all mobbning och trakasserier. Det är en känslig punkt att stöta på, självklart vill jag inte att de mobbar mig. Men jag är snart 18 och borde ta tag i det här själv, eller så kan jag och Edvin försöka.

Det Jacob inte visste var att det elaka gänget redan hade pratat med Edvin och hotat honom.