Kapitel 11 - Funderingar

Hur kunde mitt liv bli såhär? Knappt en vecka innan studenten står jag nu helt förvirrad, match om en dag, den avgörande matchen. Kärleken helt åt helvete, hur kunde jag säga och göra så mot Edvin? Men och andra sidan vet jag om varför jag gjorde så, jag är rädd och när rädslan slår på slutar min hjärna att tänka och alla tvångstankar kommer som en pil rakt i huvudet på mig. Jag har blivit sårad av honom förut och därför är jag rädd, men han grät framför mig och jag hörde hur han nästan kräktes av gråt när jag gick därifrån. Jag kommer aldrig kunna säga förlåt nu, eller ens försöka få honom att starta upp något nytt, för jag har krossat hans hjärta nu. Han var inte ensam om att krossa ett hjärta, jag gjorde samma sak. I flera kvällar har jag gråtit och tänkt och gråtit lite till, jag är så förvirrad så jag vet inte vart jag ska ta vägen snart. Jag har sms-at och ringt Martin flera gånger, han säger att han har pratat med Edvin och det jag gjorde inte var så bra, men att han samtidigt förstår mina känslor och tankar.

Han har även varit i kontakt med Edvin en gång och inför Martin har Edvin tydligen sagt att han tänker ge det en chans till och fråga mig rakt ut ännu en gång om vi kan bli ett par, efter att Martin sa det till mig igår kväll så har jag funderat hela dagen idag, när kommer det uttalandet att ske?

Var kommer det att ske? Eller är det något Edvin bara har sagt för att Martin ska sluta tjata på honom? När jag tänker på Edvin så ser jag framför mig en lång och ståtlig kille med kort hår med vax i ofta, välklädd som i att ha snygga märkesbyxor och någon snygg t-shirt, en aning häng har han ibland på sina byxor. Han har nästan alltid en keps på huvudet med och ett silver halsband runt halsen, för mig är det super mega fint. Jag blir otroligt attraherad av att bara titta på hans utstrålning, men samtidigt så rädd. För även om han ser bra ut och dessutom ser cool ut, tänk om den där elaka Edvin slår tillbaka igen och blir som han blev ett tag och lämnar mig? För att leka tuff lite till, jag är som sagt så förvirrad så jag inte vet vart jag ska ta vägen och nu måste jag lägga undan mina tankar och funderingar för att kunna sova någorlunda bra i natt för att kunna spela en bra match i morgon. 

Kapitel 10 – Ett förlåt, räcker det?

Knappt en vecka kvar till studenten, vår studentvecka har börjat nu. Men eftersom jag är hockeyspelare och ska spela om guldet om två dagar så dricker jag ingen sprit denna vecka. Jag har aldrig varit så mycket för alkohol ändå så jag besparar mig med att inte dricka och bara titta på när de andra gör det. Detta år har gått fort, jag har blivit kär, fått mitt hjärta krossat, blivit smått misshandlad, spelat en jäkla massa hockey som dessutom har varit väldigt roligt. Är så glad att jag bytte lag, jag har börjat spela bättre nu. Var längesen jag åkte ut för någon utvisning, speciellt inte för slashing. Visst slåss jag lite på planen, men det är bara vanliga tacklingar som alla andra gör liksom, jag har riktigt roligt på planen. I höst ska jag fokusera på hockeyn ännu mera, jag vill bli hockeyspelare på heltid tills jag är för gammal för att spela mer, det är min dröm.

Idag när jag var i skolan fick jag ett sms från Edvin, han skrev att han ville träffa mig efter skolan. Jag svarade bara okej, jag vet inte vad han vill prata om. Är inte så säker på att jag ens kan lita på honom, det har gått nästan tre månader sen han skrek åt mig och avvisade mig. Varför ska jag lita på honom någonsin igen för? Men jag har i alla fall valt att träffa honom för att se vad han har att säga. Enligt mitt sms ska jag träffa honom vid Kottlasjön, vårt vanliga ställe. Regnet öser ner och blöter ner min mobil, jag stoppar undan den i byxfickan. Jag står under mitt paraply och väntar på Edvin, inte en människa syns till, inte så konstigt då det regnar hela tiden. Efter ett tag ser jag Edvin komma gåendes, även han har ett paraply, jag hinner se att han är rödgråten.

-          Hej, bra att du kunde komma! Säger Edvin och tittar på mig

-          Vad hade jag för val? Svarar jag

-          Okej, lyssna på mig nu Jacob och lyssna noga.

Edvin tittar på mig och hans ögon fylls med tårar, när han ska börja prata skär sig rösten på honom och han torkar bort tårar. Jag tittar på honom.

-          Jag är grymt ledsen för hur jag har varit emot dig, jag önskar så att jag aldrig sa orden som lämnade min mun för tre månader sen, jag vill att du ska förstå att jag älskar dig och vill vara med dig

-          Men du sa ju att du inte var bög, hur ska jag kunna tro på orden du säger då? Jag tittar på honom

-          Jag har polisanmält hoten, polisen har tagit fast de som hota mig och de finns inte i skolan längre, dessutom har jag lärt mig att stå upp för den jag är och jag vill verkligen visa för dig att jag kan stå för att jag är homosexuell

-          Du kunde inte stå för att du var bög för tre månader sen, hur kan du nu säga att du är det? Antingen så är man det eller så är man det inte! Så du ljög för mig för tre månader sen eller så är du bara en idiot som försöker få mig att tro att du plötsligt har glömt allt du sa till mig.

-          Jacob, snälla! Tro på mina ord! Jag erkänner att jag inte alltid har varit den smartaste och det jag gjorde mot dig var väldigt elakt. Men jag vill att du ska lita på det jag säger nu, snälla älskade Jacob

-          Jag kan inte lita på det du säger, trots att du gråter nu och visar känslor, Edvin! Vilket är bra, så nej jag kan inte riktigt lita på det du säger! För tänk om folk ser oss ute hand i hand och slänger någon kommentar och du blir den Edvin du var mot mig för tre månader sen igen? Jag kan inte ta den risken!

-          Älskar inte du mig? Tårarna rinner ner från kinderna på Edvin, han tittar på mig med tårfylla ögon

-          Jo det gör jag, men inte tillräckligt för att våga starta ett förhållande med dig

Sen vänder jag mig om och går iväg, jag hör hur han ropar mitt namn och hostar så han nästan kräks av gråt. Men jag kan inte vända mig om igen, jag bara kan inte det. Mina tårar har börjat rinna och jag bryr mig inte om att torka bort dem, jag är bara så frustrerad och förvirrad. Hur ska jag kunna lita på orden han säger? Hur kan jag veta att det verkligen betyder det han säger, eftersom han visade mig en helt annan sida för ett tag sen. Jag är rädd att bli sviken igen, jag vill inte bli det och därför vågar jag inte lita på det han säger. Mitt liv blev plötsligt så jobbigt igen.